Immunologi är svårt men det gör inget: så här blev jag immunolog

Under en biologikurs i gymnasiet var det ett textstycke om hjälpar-T-celler och mördar-T-celler. På något sätt har ett visst tillfälle då jag läste till en tentamen etsat sig fast i mitt sinne, jag läste det där korta stycket många gånger och försökte ta in skillnaden mellan de där två celltyperna. Trots att jag i allmänhet hade lätt för biologi, verkade kunskapen inte gå in i min hjärna. Jag skakade då på huvudet och tänkte: immunologi! Det kommer jag då aldrig att förstå mig på!

Nu, tjugo år senare, inleder jag alltid mina presentationer med orden: jag är Laura Kummola, forskardoktor inom immunologi. Vad hände längs vägen och hur hamnade jag här? Tydligen omvärderade jag i något skede mina ursprungliga tankar om immunologi.

Det här inlägget är en berättelse om min forskarkarriär, en berättelse om vad som fick mig att börja arbeta med att utreda vilken betydelse biodiversiteten i omgivningen har för regleringen av immunsystemet.

Naturvetenskap lockade

Jag trodde länge att jag skulle bli psykolog. Jag hade ett starkt intresse för hur biologiska varelser – alltså i synnerhet människor – fungerar. Jag fascinerades både av fysiska och psykiska funktionsmekanismer.

Mitt intresse var nästan alltid tekniskt: den bakomliggande orsaken till allt, funktionsprinciper, prognos om slutresultatet, om jag bara hade vetat i vilken ordning kugghjulen i klockspelet roterar. Ett tvistefrö hade dock såtts i detta förhållningssätt och slutligen växte det sig så starkt att det fick mig att bryta med de humanistiska vetenskaperna. Psykologi är nämligen inte en väldigt exakt vetenskap. Jag saknade något sådant där man genom försök kunde få bevis som står på en väldigt stabil grund om bara mätningsmetoden är tillräckligt tillförlitlig och utvecklad. Psykologi kommer aldrig att vara något sådant och tanken störde mig.

Jag ändrade nästan plötsligt riktningen för mina framtidsplaner till biologi och kemi på molekylnivå, vilket förde med sig egna utmaningar eftersom jag i praktiken inte alls satsat på kemi under hela min tid i gymnasiet och nu började gymnasietiden vara på slutrakan.

Jag funderade på att jag i framtiden gärna vill göra något med anknytning till gener. Redan ordet molekylärbiologi har en sagoskimrande klang, precis som ur en science fictionfilm. Gener kan modifieras och fås att göra otroliga saker inom allt från industrin till medicinen. Trots att jag fick kämpa med kemin i gymnasiet kom jag till min stora glädje in på universitetet i min hemstad, det vill säga Tammerfors universitet, för att studera bioteknologi och biokemi.

Jag hade knappt alls någon kontakt med immunologi – det ingick en kurs under senare delen av mina studier och jag kommer ihåg att det kändes som en tämligen komplicerad och trasslig härva, precis som i gymnasiet.

En tid av hänförelse

Mina universitetsstudier inföll under början av 2000-talet och på den tiden började ett slags hälsoivrande vara trendigt. I och med internets inträde hade alla plötsligt tillgång till en aldrig tidigare skådad mängd information (både på gott och på ont) och olika trender vällde över människorna i en mycket snabbare takt än tidigare. Man kan säga att jag på den tiden formligen hänfördes av flera aktuella fenomen.

Som en medicinskt inriktad människa tilltalades jag kraftigt av frågor som rörde näring och levnadssätt. Jag ville på ett sätt gå till botten även här: hurudan kost, hurudant sätt att röra på sig och leva är optimalt för hälsan och välbefinnandet i ljuset av människans biologiska historia? Liksom många andra var jag ivrig bland annat när det gällde lågkolhydratkost, ekologiska levnadsval och gymträning, ibland även väldigt seriöst.

De flesta hänförelser på den tiden avmattades så småningom, men med tanke på min framtid var detta dock ett viktigt livsskede. Jag kommer snart tillbaka till varför det var så.

Immunologin hittar mig

I slutskedet av mina studier blev det aktuellt att skaffa ett pro gradu-projekt och det fann jag i en forskningsgrupp inom virologi som leddes av Heikki Hyöty. Jag tror mitt intresse för virus ursprungligen hade väckts av någon skräckfilm, men jag var också intresserad av vaccinutveckling – speciellt därför att vaccinmotstånd spred sig som en subkultur i vissa ”hänförelsekretsar”. Jag ansåg och anser att vacciner är en viktig upptäckt inom den moderna medicinen och jag ville agera faktagrundat och rationellt som en sakkunnig i sådana diskussioner. Det kändes som ett naturligt alternativ att inrikta sitt eget yrkesmässiga intresse på virologi.

Det råkade vara så att man i virologigruppen i fråga forskade i hur virus och dessutom olika miljöfaktorer inverkar på uppkomsten av störningar i immunsystemet, såsom allergi och autoimmunitet. Som mitt pro gradu-projekt fick jag utreda funktionen hos regulatoriska T-celler och i fråga om vissa aspekter jämföra den med antalet enterovirusinfektioner hos barn.

Då jag ansökte om projektplats hade jag inte tänkt närmare på att virologi i praktiken är ett oavskilt forskningsområde inom immunologi.  Jag hade ingen egentlig avsikt att särskilt undvika immunologi, men på sätt och vis dök den upp från ingenstans. Plötsligt hade immunologin hittat mig.

Under mitt pro gradu-projekt gick jag djupare in på störningar i immunsystemet som blivit vanligare i västländerna och teorier om vad som orsakar dem. Jag insåg att egentligen hade jag igen hittat samma mysterium som fascinerade mig så i mina tidigare hänförelser: på vilket sätt nutidsmänniskan har fjärmat sig från sitt ”naturliga” levnadssätt till och med så till den grad att det orsakar allergi och autoimmunitet? Vad kan vi göra för att förhindra detta, genom levnadssätt eller interventioner? Det här var egentligen samma helhet som jag tidigare närmat mig ur kostsynvinkel eller med tanke på det allmänna välbefinnandet.

I min pro gradu-avhandling utgick jag från aspekten västerlandisering och förändrade levnadssätt för att förklara den immunologiska förändringen och efter pro gradu-avhandlingen skrev jag min kandidatavhandling om atopisk allergi (den omvända ordningen berodde på en ändring av examensstrukturen som jag råkade ut för innan jag blev färdig), eftersom atopi, det vill säga olika allergiska sjukdomar, hör till de vanligaste immunologiska störningarna i urbaniserade samhällen.

Alltemellanåt skrattade jag åt mina funderingar några år tidigare om immunologins svårighet. Visst måste det medges att ämnesområdet inte var lätt och det är ironiskt att se sig själv göra just det som man har den klaraste bilden av från gymnasiet att man inte kan förstå. Men visserligen, när det är fråga om så betydande och synliga problem som berör samhället på bred front är det mödan värt att gå på djupet i de grundläggande orsakerna till problemen.

Doktorsavhandling i immunologi och försök med skogsmark

Efter pro gradu-avhandlingen beslöt jag att fortsätta min akademiska forskarkarriär och doktorera. I det här skedet hade jag redan börjat tänka att jag med god sannolikhet hade hittat det ämnesområde som entusiasmerar mig mest. Jag sökte som doktorand till Ilkka Junttilas grupp för att forska i de immunologiska mekanismerna i den allergiska infektionsmiljön.

Under mina år av doktorsstudier hittade jag min andra passion som var flödescytometri – i detta inlägg går jag inte närmare in på det, men det är en teknik där man studerar celler och som utnyttjats mycket i synnerhet inom immunologi – och som senare kom att bli en viktig del av min arbetsbild på universitetet. Kretsarna på universitetet är slutligen ganska små och snart hade vi många samarbetsprojekt med virologigruppen inom forskningen om virusvaccin och forskningen om reglering av immunsystemet i anknytning till miljöfaktorer.

Då jag fortsatte som postdok i Ilkkas grupp introducerades vi för en intressant idé: vad händer med immunsystemet om försökspersoner och försöksdjur exponeras för sådan mark som finns i skogarna och i vilken det finns rikligt av sådana mikrober som finns i naturen? Är inte det här en av de faktorer som den moderna människan som mest vistas inomhus och i betongdjungeln saknar jämfört med mindre urbaniserade människor eller människor inom kulturer som hör till det förgångna? Den moderna människan utsätts i sina vardagliga aktiviteter och vid sidan av sitt dagliga liv inte på långt när för samma biodiversitet som tidigare. Kan naturen hämtas till människan då människan inte går ut i naturen?

Heikki Hyöty och Olli Laitinen från oss på Tammerfors universitet hade ett gemensamt projekt med Aki Sinkkonen på Naturresursinstitutet där de tog fram råhumus från skogen med stor mikrobiell mångfald, som användes vid exponeringsförsök på människor och möss. Jag deltog i genomförandet av försöken på möss. Jag var mycket förtjust i tanken att en så enkel, icke invasiv och riskfri metod möjligtvis till och med kan förhindra att det utvecklas immunstörningar.

Skogsmarksförsöken på människor gav lovande resultat och fick synlighet i medierna. Olli Laitinen och Aki Sinkkonen fick från Rådet för strategisk forskning vid Finlands Akademi finansiering för en studie där det utreds huruvida skogsmarksintervention i själva verket till och med kan förhindra att en autoimmun sjukdom bryter ut.

Olli föreslog att jag söker som forskardoktor till projektet Välbefinnande genom biodiversitetsintervention (BIWE) och jag tvekade inte, en sådan studie är verkligen exakt min grej. Som immunolog och flödescytometrist kan jag tillföra projektet kunnande som kompletterar projektet när det gäller mikrobiologisk medicin och på det personliga planet får jag möjlighet att forska i saker ur precis den synvinkel som känts som min egen och är typisk för mig.

Forskning innebär ökad förståelse

Jag har nu arbetat inom BIWE i cirka ett halvår, med immunologi i 15–16 år, om jag börjar räkna från pro gradu-avhandlingen. I det här skedet känns det som att detta även i framtiden är den väg som jag vill hålla mig på – jag kan inte riktigt föreställa mig att byta till något helt annat och lämna allt det jag byggt hittills på erfarenhets- och kunskapsnivå.

Jag kommer ofta på mig själv med att ännu förundra mig över hur svårt immunologi faktiskt är. Väldigt komplicerade nätverk av signaler från celler och signalmolekyler, mängden information som dagligen ökar och att navigera med den, den egna människohjärnas begränsade kapacitet att hantera ett flerdimensionellt fält av helheter – det är de största frustrationsskapande faktorerna och utmaningarna. Å andra sidan är belöningen att få vara med och forska i något häpnadsväckande och otvivelaktigt viktigt.

Jag skattar mig själv lycklig och privilegierad då jag fått komma med och bidra med min insats i förebyggandet av allergi och autoimmuna sjukdomar. Det gör inget fastän jag inte alltid förstår – om vi redan förstod allt, skulle detta arbete inte behövas längre. Tvärtom: jag är immunolog, för att förstå.